stagediving

Det var en gång för länge sen en liten sessa som tyckte om att läsa Starlet och äta chocklad i sitt rosa flickrum

Sessan växte upp. Såg världen där utanför sitt fönster. Hon hann inte bege sig ut i den stora världen för en dag fann hon på en trasig byracka som hon tog till sig i sin ömma famn.


Åren gick och den byracka hon en gång helat ville bege sig ut i den stora vida världen. Den alltmer svällande sessan blev förskräckt!

Åh min kära hund du får inte gå ifrån mig! Så satte då sessan ett koppel på hunden och den satt åter vid hennes fötter. Sessan fick som hon ville men hon blev inte nöjd. Hon ville ha ett slott med större fönster att betitta världen i. Hunden slett i sitt anletes svett och kopplet  drogs allt hårdare åt.

År efter år gick. Sessan åt chocklad och ägnade sig åt sin favoritsysselsättning självömkan. Den en gång levnadsglada byrackan krymte allt mer och mer. Vad han än gjorde samma suckar var dag.

Och den stora vida världen fanns där utanför att titta på, såsom en film. En föreställning att fantisera om men inte ta del av. Han var ju blott en väldresserad hund. Utan eget liv.

En dag fick de besök i borgen av en riktig prinsessa, från den där stora världen. Hon kom inte bara på besök en gång utan flera gånger. Hon var glad och skrattade mycket! Levande.

Hunden kände sig alltmer instängd. En sen natt när sessan lagt sig, utmattad av all energi, som gick åt av att vara i den stora världen, ....så kysste hunden den riktiga prinsessan. Hon smakade frihet.

Tiden gick. Han tänkte på prinsessan och hon på honom. De gick ännu mera tid och så en dag sågs de igen. Snabbt på borggården kysste de varandra åter och prinsessan sade att hon kände och se även hunden som fått en glimt av livet, han kände han med! En doft av liv.

Omtumlad, rädd och med spring i benen återvände hunden och sessan till sitt slott med det stora panoramafönstret. Hunden såg var kväll ut genom fönstret och längtade ut. Sessan drog åt järngreppet. Åh hunden föll för hennes självömkan och drog sig tillbaka in i kojan.

I den riktiga världen väntade prinsessan en vinter. Hon våndades, grät och hoppades. Hon slutade nästan att leva.

En dag bestämde sig prinsessan med det smittade skrattet att det var dags att börja leva igen. Att sluta vänta på en väldresserad hund. En gång en busig byracka med ett trasigt hjärta. Vad hjälper det att födas med en stor själ, om man inte väljer livet?

Den riktiga prinsessan valde livet och skrattet det återvände. Vad hände med byrackan?

Ingen aning. Han har slutat skälla för länge sen. Vi får fråga den svällande sessan ty det är hon som håller i kopplet.
Och ju hårdare det sitter åt desto bättre mår hon.

Hon kallar det för kärlek för det har hon läst i Starlet, en gång i sitt rosa flickrum.


Dagens låt : verkligheten med Johan Andersson