stagediving

Eller åtminstonne så borde det finnas en avstängningsknapp på tankeverksamheten..

Vi står idag inför ett akut miljöhot, med växthuseffekten och klimatförändringar.
Dagens miljöförstöring hotar hela vår globaliserade värld och kan på lång sikt leda till att hela vår kultur utplånas. Genom att titta på utdöda framstående kulturer, som till exempel mayakulturen, har forskare kunnat visa att det som börjar som miljöförstöring riskerar att sluta med inbördeskrig och total samhällskollaps.
Det börjar med att befolkningstillväxten gör att efterfrågan på mat och andra resurser ökar.
Skogar fälls, jorden eroderar, växter och djur utrotas för att ge plats åt jordbruk och djuruppfödning.
Följden av att miljön utarmas och resurserna tar slut är svält, och till slut att befolkningen börjar kriga om krympande tillgångarna.
I slutänden sjunker befolkningssiffran drastiskt på grund av hungersnöd, sjukdommar och krig.
Förmågan att anpassa sig till nya livsvillkår blir skillnaden mellan liv och död.
Till slut är den totala samhälsskollapsen oundviklig och en kultur går under.
Idag är vi på god väg att upprepa detta misstag.
Vi averkar skogarna, länsar haven, utarmar jorden och kämpar om de kvarvarande resurserna.
Skillnaden är att vi går ytterligare några steg-vi förorenar luften och vattnet, vilket orsakar global uppvärmning och ödelägger grundförutsättningarna för vårt eget liv.
Tidigare i historien har det handlat om enstakade isolerade kulturer som gått under.
Dagens miljöförstöring hotar hela vår globaliserade värld.

(ur skugga av Karin Alvtegen)

Det som skiljer oss från tidigare utplånade kulturer är att vi har möjligheten att dra lärdom av deras misstag.
Frågan är då om vi människor är kapabla till att på djupet göra det eller om vi inte personligen måste ha upplevt konsekvenserna för att undvika dom?
Nya generationer verkar ständigt upprepa historiska misstag.
Ta till exempel min mamma som har levt ganska många mer år än jag själv och säkert har mycket mer insikt än mig.
Hon kan, trots bättre vetande inte få mig att inte begå några misstag själv.
Hon kan bara se på när jag gör dom och hoppas att jag lär.
Ur ett större perspektiv är det i stort sett samma sak.
Det som talar emot oss är vår förmåga att oftast välja det som kortsiktigt verkar bäst även om det i längden resulterar att det blir sämre för oss alla.

Efter andra värlskriget sa man att det viktigaste av allt var att vad som hade skett skulle dokumenteras så att det aldrig återupprepades, eller ja det sa man ju inte alls för i flera år var det till och med lag på att man i skolor inte fick berätta om landets egna misstag, men senare bestämde man i alla fall om.
Krig har vi haft gott om och oavsett rapportering och dokumentation som påvisar de katastrofala följderna slutar vi inte upp.

I Afganistan kommer nu en ny lag som bland annat ger män rätten att neka frun mat om hon inte ställer upp på sex.
2009? Kom igen, lite längre än så har vi väll kommit och världen är nu så öppen med all kommunikation att det inte spelar någon roll i vilket litet sketet kvinnoförtryck land vi än pratar om.
I Sverige tjänar fortfarande män mer än kvinnor, lika lön för lika arbete? Ta en titt på statestiken.
Eller gör inte alls det, ni blir ändå bara förbannade och kan inte göra något åt saken.
Ju mer vi vet, ju mer upplysta vi blir, vad dom lär oss.
Tro inte då ens på hälften av all information ni ges, vill ni ha fakta så sök den själva men jag lovar det tjänar inte mycket
till.

Krig har alltid existerat, vi lär oss inte (mänskligheten alltså).
Men teknologin går framåt och förödelsen blir större för varje gång.
Snart räcker det med att smälla av en enda bomb så är det slut sen.
Kanske lika bra det..!

Winnerbäck sjunger:
Du gamla fri nord,
här på bästa sändningstid får vi ett välserverat styckmord och,

kan ingen stänga av solen fort?
för vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort, mot dig.

Vi har såpass välutvecklade hjärnor (dom flesta av oss) att vi begriper ondska, vi begriper att det finns men om man hela dagarna går och tänker på barnsoldater, svält, och allt annat elende blir man djupt deprimerad och det hjälper inget till.
Det hela slutar med att det enda man kommer fram till är att snart ska en bomb explodera och sen blir allt svart.
Det verkar som om samhället som varje dag bombar oss med information har lyckats trubba av oss så till den milda grad att vi inte längre reagerar.
Vart är vi på väg? för jag har en känsla av att det går åt helvete med allt men så kan man inte heller tänka.

Och (som tur är) verkar det finnas en slags ventil som sitter någonstans i hjärnan som släpper ut allt.
Det räcker med att något bra, personligen ska drabba oss så blir vi såpass självupptagna att vi slipper sjunka lägre i sörjan.

Vi kan inte gå runt och deppa över att andra människor lider men vad vi kan göra är att vara förbannat glada över hur fint vi själva har det. Det handlar inte om att acceptera, eller att tolerera. Det handlar om att överleva!


Kärlek över allt <3